Ingela Bergdén

När allting rusar runtomkring en och man inte hinner med, är det då man är på väg...?

Försöker hålla näsan ovanför vattenytan men nu går det snart inte mer.
Jag trodde jag var starkare än så här men nu orkar jag inte längre.

Panikångesten ligger som en grå dimma över huvudet på mig och den inre stressen äter sakta upp mig inifrån.

Livsomvändande händelser, oron över barnen, familjen, framtiden, jobbet och den ena sjukperioden efter den andra har sugit musten ur mig totalt.

Återhämtning är som bortblåst och för varje gång blir jag svagare och svagare, både fysiskt men kanske mest mentalt. Den mentala tröttheten är skrämmande.

Jag orkar inte tänka, glömmer saker, är frånvarande och krafterna är som bortblåsta...

Jag vet att fasaden rasar snart om inget drastiskt händer, och det är bara jag som kan göra något åt det... Måste bara få tillbaka kraften och viljan.

Börjar med positiva bilder.